French Pointillist Painter, 1859-1891 Georges-Pierre Seurat (2 December 1859 ?C 29 March 1891) was a French painter and draftsman. His large work Sunday Afternoon on the Island of La Grande Jatte, his most famous painting, altered the direction of modern art by initiating Neo-impressionism, and is one of the icons of 19th century painting Seurat took to heart the color theorists' notion of a scientific approach to painting. Seurat believed that a painter could use color to create harmony and emotion in art in the same way that a musician uses counterpoint and variation to create harmony in music. Seurat theorized that the scientific application of color was like any other natural law, and he was driven to prove this conjecture. He thought that the knowledge of perception and optical laws could be used to create a new language of art based on its own set of heuristics and he set out to show this language using lines, color intensity and color schema. Seurat called this language Chromoluminarism. His letter to Maurice Beaubourg in 1890 captures his feelings about the scientific approach to emotion and harmony. He says "Art is Harmony. Harmony is the analogy of the contrary and of similar elements of tone, of color and of line, considered according to their dominance and under the influence of light, in gay, calm or sad combinations". Seurat's theories can be summarized as follows: The emotion of gaiety can be achieved by the domination of luminous hues, by the predominance of warm colors, and by the use of lines directed upward. Calm is achieved through an equivalence/balance of the use of the light and the dark, by the balance of warm and cold colors, and by lines that are horizontal. Sadness is achieved by using dark and cold colors and by lines pointing downwards.  Related Paintings of Georges Seurat :. | Detail of Bather | Two Stonebreakers | Bather | Model | bathers as asnieres |
Related Artists:
Otakar Lebeda
painted Z bechynske obory - Srnky in 1899
majestas domini
Christ in Majesty, or Christ in Glory, in Latin Majestas Domini, is the Western Christian image of Christ seated on a throne as ruler of the world, always seen frontally in the centre of the composition, and often flanked by other sacred figures, whose membership changes over time and according to the context. The image develops from Early Christian art, which directly borrowed the formulae of depictions of the enthroned Roman Emperor. In the Byzantine world, the image developed slightly differently into the half-length Christ Pantocrator, "Christ, Ruler of All", a usually unaccompanied figure, and the Deesis, where a full-length enthroned Christ is entreated by Mary and St. John the Baptist, and often other figures. In the West, the evolving composition remains very consistent within each period until the Renaissance, and then remains important until the end of the Baroque, in which the image is ordinarily transported to the sky.
j. h. scheffel
Wismar 1690 - Västerås 1786 J.H. Scheffel kom från en borgasläkt i Wismar, en nordtysk stad som på 1600-talets införlivats med Sverige. Om Scheffels läroår vet man ingenting utöver uppgiften i en gammal biografi att han studerade till målare i Berlin, Paris och Brabant. Scheffel dök upp i Stockholm år 1723. Uppenbarligen samarbetade han först med David von Krafft. Efter dennes död 1724 grundade Scheffel, då redan fullärd porträttör, sin egen atelj??. Ett av de första uppdragen, porträttet av borgmästare Bergstedts unga dotter, ledde till ett lyckligt och av en riklig hemgift åtföljt äktenskap med fröken Bergstedt. Scheffel samlade redan tidigt kring sig en trogen kundkrets bland adeln och det förmögna borgarskapet. Han behöll sin framgångsrika position från 1720-talet till 1760-talet. Någon ledande hovmålare eller mest gynnad societetsmålare i Stockholm var Scheffel aldrig. Hans stadiga popularitet som pålitlig och kompetent porträttmålare rubbades emellertid inte av modets växlingar, ty han hade förmågan att smidigt följa de nya strömningarna utan att pruta på sin karga och förnuftiga konstnärliga egenart. Scheffels porträtt visar sällan prov på pretentiösa barockgester eller affekterad romantisk tillgjordhet. Hans personåtergivning var utfunderad och konstaterande. I hans digra produktion ingår stela rutinarbeten, men i bästa fall är hans målningar karaktärsstudier som bygger på en stark vision. Hans målningsteknik var kompetent men anspråkslös: i helheten fäster man uppmärksamhet vid mänskobilden, inte vid utförandet. När Scheffel i 75-årsåldern som pensionerad drog sig tillbaka för att tillbringa tiden med sin familj var han en rask och förmögen gammal herre. Han uppnådde den för tiden ovanligt höga åldern av 91 år, enligt dottersonen till följd av sitt glada och jämna humör, sina ordentliga levnadsvanor och en till åldern anpassad flit och motion .